När vi ändå är inne på att prata om utseende och att döma sig själv och låta andra döma en, så tänkte jag vara ännu lite mer personlig och dela med mig mer om mitt eget liv, kanske finns det någon där ute som kan känna igen sig eller finna tröst i det jag skriver.

 

Det har inte bara varit vikt som gäckat mig, precis som alla människor så har jag alltid (speciellt under tonåren) letat fel på mig själv och haft komplex för saker och ting.

 

För mig har den största grejen varit min hud.

Jag är född med en väldigt torr och bitvis ganska knottrig och sträv hud. Jag kan också ofta bli lila/röd flammig i huden.

Detta är något som jag redan från barnsben fått uppmärksammat. Jag gick till olika doktorer och fick prova olika salvor och liknande för att se om något hjälpte och så vidare, utan resultat. Men det var endå under unga år en del av mig som jag inte reflekterade så mycket över, förrän jag började i skolan.

 

Jag vet självklart med mig att många kommentarer (oftast i alla fall) inte är sagda med avsikt att såra, men det blir lätt så endå.

Under hela skolatiden har jag nästan dagligen fått höra kommentarer som:

 

"Fryser du eller"
"Nej."
"Du är ju alldeles knottrig."

 

"Varför är dina ben helt lila?"
"Min hud är sån, jag är född på det viset"

"Åh nej! Stackars dig, det ser ju hemskt ut!"

 

"Vad är det för fel på dig?"
"Va?"
"Ja, dina armar. De ser inte ut som andra personers armar, de är liksom fläckiga. Det ser lite äckligt ut.. Inget illa menat alltså, det är ju synd om dig!"

 

Osv.

 

Detta leder till at man tänker extremt mycket på vad man har på sig, man orkar inte höra kommentarerna till slut.

Man tar inte av sig den långärmade tröjan om man inte verkligen måste. Oavsett hur varmt det är ute så kollar man först hur benen ser ut innan man tar på sig shorts eller kjol.

 

Så har det varit under hela uppväxten.

 

När jag sedan var äldre så trodde jag att ingen skulle kunna tycka om mig om de visste hur jag såg ut under mina långbyxor och mina långärmade tröjor. Det gick så långt att jag till och med kunde ursäkta mig när jag skulle byta om i samma omklädningsrum som andra på gympan. Jag tänkte att om jag direkt berättade att jag såg "äcklig" ut så behövde de inte tala om det för mig, då slapp jag höra orden, orden som jag var säker skulle komma för "jag är ju äcklig".

 

Killar skulle vi inte ens tala om. Jag skulle ju aldrig få någon kille.

När jag väl i 16 års åldern blev tillsammans med en kille så kunde jag i det närmaste få dödsångest i hans närhet. Jag var superkär i honom, men så fort han rörde vid mig fick jag panik och stötte bort honom, för jag visste att han skulle sluta vara kär i mig om han visste hur jag såg ut under kläderna.

Slutade han vara kär i mig för det? Nej.

Detta gjorde mig ännu mer kär, jag var ju säker på att jag hittat den enda personen på hela jorden som kunde gilla "äckliga mig".

Och oj vad mitt hjärta krossades när han slutade vara kär, nu skulle jag ju få vara evigt ensam.

 

Har jag varit ensam då? Nej verkligen inte, jag har haft en hel del relationer (kanske inget att skryta om i sig, höhö) och ingen av dem har mig veterligen avslutats på grund av min hud. Flera killar har förvisso efter uppbrotten talat om för mig att min hud är äcklig och att ingen vill röra vid mig egentligen, men tack och lov har jag ändå haft sinnesnärvaro nog att inse att de inte varit sant, utan något de sagt just för att de velat såra mig.

 

I många år så kände jag mig dock ändå tvungen att berätta och "förbereda" mina pojkvänner på hur jag såg ut utan kläder och säga till dem så sjuka saker som "det är okej om du tycker jag är äcklig och inte vill vara med mig längre, jag förstår dig." Och kände en enorm tacksamhet för att de stannade med mig trots allt.

 

Även skådespeleriet var jag övertygad om att jag skulle få ge upp, för hur ofta ser man någon på tv som är lila ena dagen och vit andra och dessutom knottrig? Nej där är alla silkeslena och fina. Jag passade inte in där. Jag vägrade ge upp min dröm, men samtidigt var jag övertygad om att jag aldrig skulle få en roll.

Än idag kan jag självklart känna en osäkerhet när jag går till en casting, men jag skäms inte. Tycker de inte att jag duger, då är det så, jag tänker inte be om ursäkt för den jag är.

 

Även inför killar har jag slutat att ursäkta mig (tjejer också förvisso), visst det händer at folk frågar, och det är helt okej, det gör mig inget alls, det är en del av mig. Det sårar mig inte längre, jag svarar på frågorna självklart och lugnt. Skulle någon säga något elakt, då gör det mig inget, då är det ingen person som jag vill ha i mitt liv ändå. Jag vill inte ha ytliga människor som sårar och är elaka, dem klarar jag mig alldeles utmärkt utan. Då är jag bara glad att jag får se deras riktiga jag.

 

Många dagar så känner jag mig ändå lyckligt lottad, för vissa dagar så ser min hud helt okej ut, problemet kommer liksom och går, medans andra brottas med sina problem dagligen.

Men självklart finns det dagar som jag verkligen vill ha en kjol men känner att det verkligen inte känns bra till ett par knall-lila ben och jag kastar kjolen i väggen och svär till förbannelse över hur jag ser ut, det hymlar jag inte om. Men det gör nog även personer som jag tycker är vansinnigt snygga, det är så att vara människa.

 

Men oavsett om det är ett stort synligt ärr, psoriasis, din rumpa, din näsa, dina tänder eller vad som helst. Bär det med stolthet och låt ingen trycka ner dig, det är en del av dig, som du alltid kommer att bära med dig, alltid behöva se. Då är det ju så vansinnigt mycket härligare att älska den än att hata.