Uppdatering. Nu har klockjävlarna ringt i en halvtimme.

 

jag börjar hoppas på att det är domedagen.

Okej, inte för att låta otrevlig eller så. Men nu så har kyrkklockorna tvärs över gatan ringt konstant i en hel kvartjävel.

 

Är det typ domedagen eller vad äre frågan om!?

Det har hänt så vansinnigt mycket det här året. Detta har utan tvekan varit det bästa året i mitt liv. Men just för att jag skulle kunna sitta här och skriva i en evighet så bestämde jag mig för att knyta ihop säcken (ååhhh vilken mysfarbror jag lät som nu) på 2012 så har jag valt ut 12 st anekdoter från det gångna året.

 

 

2012 - Året då jag...

..besökte 6 olika länder (och Gotland, det är typ ett land).

..råkade fria till en kassör på Konsum i Gävle och ville gifta mig med en 6-7åring på tunnelbanan.

..överraskade min bror så brutalt med en 30-års fest att han skakade i en halvtimme.

 

..fick ett bokmärke av en läkare för att jag var modig, när det inte ens var min läkartid utan jag bara följde med.

..hjälpte till på en 30-års fest där Danny & the alleycats spelade, totalt ovetande om hur mycket det skulle betyda för mig.

..lyckades göra en kille på Pressbyrån brutalt generad, vid två olika tillfällen.

..spenderade midsommarhelgen i skogen med raggare och sov i baksätet på en bil.

..utklädd till man strippade på en möhippa.

..fick den stora äran att hjälpa till med bröllopsförberedelserna och vara brudtärna på min bror och Emilias bröllop.

..blev faster för tredje gången.

..skaffade mig en "sambo".

..fick klart för mig att "göra en Samira" är att spela oskyldig och att "göra en Micaela" är att blotta sig för grannarna.

2012 var ett fantastiskt år. 2013 kommer bli ännu bättre!

Samira är kvar uppe i dalarna för att fira nyår med vänner där, medans jag är i våran lägenhet i Stockholm.

 

Det är fan inte nyttigt för mig när Samira åker bort, haha. Jag lever världens ungkarlsliv, bara för att jag kan.

 

När jag kom hem ifrån dalarna så dumpade jag bara all packning innanför dörren, bara för att jag kunde göra det utan att någon annan blir drabbad av det.

Mina middagar har mest bestått av smörgåsar eller makaroner. Utom i morse då jag åt något så fantastiskt som Dumlekolor till frukost.

Jag har suttit uppe och spelat tv -och dataspel halva nätterna, just för att jag inte behöver oroa mig om att störa en sovande Samira. Sen plus för att det är kul då, men det är det ju på dagtid också faktiskt.

 

Men nu börjar jag tröttna ut på ungkarlslivet, nu har jag börjat städa och plocka och längta efter temys. Så nu får Samira väldigt gärna komma hem igen snart,

Jag är så glaaaad att Så mycket bättre är slut nu. Alltså det var så extremt jobbigt att bli dökär i Darin varenda jäkla vecka!

Allvarligt, det tog på krafterna!

 

Först tänkte man "damn han ser bra ut." Sen började han prata och då smälte man för det där lite blyga med ändå charmiga sättet att prata och glimten i ögat. Man tyckte att det skulle räcka där.

 

Men nej, nej. Sen måste han öpnna munnen och sjunga också? Herre min get säger jag bara...

 

Sen varje gång programmet tog slut glömde jag det hela, och blev tvungen att bli nykär all over again nästa vecka. Skitdrygt.

 

Fick ett sms när jag satt och spelade nyss, hoppade en meter upp i luften minst.

 

Börjar kännas mer och mer som en fantastiskt bra idé det här.

 

Köpte en julklapp till mig själv idag. Väldigt välbehövligt om jag ska kunna fortsätta mitt Nintendonördande.

En ny tv. Den gamla var en minimal tjocktv från 1800frusitfast nångång och allting  flimrade när man spelade på den. Men nu ni, nu kan jag spela tills ögonen ramlar ur ögongloberna på mig!

 

Tyckte även att det var dags att vidga mina vyer lite och faktiskt spela något lite mer våldsamt än Super Mario, för det är ju kul att titta när andra spelar, så jag borde tycka det är kul att spela själv också.

 

Ska det göras så ska det göras ordentligt, tänkte jag och tog ZombiU som sägs vara det äckligaste spelet någonsin, haha. Än så länge så tycker jag inte det är så himla magstarkt, men jag har ju å andra sidan inte kommit så långt.

Just nu blir jag mest förbannad för att jag är så dålig på att sikta. Zombies dör bara om de blir skjutna i huvudet, och hur lätt är det att pricka samtidigt som man har en puls på typ 5miljoner slag i minuten och är allmänt hysterisk? Inte så värst. Men jag ska träna.

 

Smart av lilla räddharen Micaela att köpa ett goreigt spel när jag är ensam i lägenheten, troligt att jag får någon sömn inatt, eeeeh nej...

 

Dagens barn har ingen känsla för kvalitét!

 

Har länge sett fram emot att ta fram min Mora Träsk dvd och visa för mina bröder. Såg för min inre syn, hur vi skulle gå på Tigerjakt och dansa Honky Tonk hela natten lång.

 

Vad händer?
De vägrar resa sig ur soffan och dansa med mig, och när jag dansar så tittar de på mig som om jag vore dum i huvudet.
Sen tar 2 åringen fram en Iphone och börjar kolla på Gangnam style istället medans 3 åringen vänder sig till sin pappa  och säger "Pappa får jag spela Mario nu? SNÄLLA?!"

 

Mina vinster ifrån julklappsleken. En skrubb/tvättvante iform av en kanin, en blinkande och spelande snögubbeslips och en ljuslykta.

Väldigt nöjd måste jag säga.

 

Men nöjdast var jag med att Milis fick ett av mina paket. Det innehöll en liten burk med cheeseballs som jag hävdade att jag köpt i USA, hon blev jätteinponerad och öppnade den direkt. Och så var det en sån där skämtburk där det flög ut en lång orm som piper. Jäklar vad rädd hon blev. Hihihihi jag är såååå fantastiskt rolig!

 

Hon fick även mitt paket med en ren som bajsade ut godis. Jag tycker lätt att Milis var den stora vinnaren ikväll, mina paket ägde.

 

Nämen god jul på er gott folk!

 

Nu har jag firat jul för fullt i två dagar. Det har varit mat, mat, mat, godis, godis, godis, mat, godis och så lite mat. Men det är väl så, på julen ska man ligga på gränsen till att vilja kräkas av mättnad hela tiden.

 

Igår mitt på dagen så firade jag med mina storebröders familjer och pappa, sen på kvällen så var det bara jag, mamma och styvfar. Då vankades det Monopol och alkohol. Ju mer vi drack desto mer pengakåta blev vi och kallade varandra för idioter och kärringar hej vilt. Men kärlek förstås, haha.

 

Idag så ramlade även min lillebror in och så kom mina äldre bröder hit till mamma och så gjorde vi allt ett varv till.

 

Nu ikväll så vankas det julklappslek med syskon och vänner, det är då man får alla de bästa presenterna. Har fått allt ifrån bananfodral till ett Guatemaliskt sorgefolk, haha. Håll tummarna för att jag vinner massor!

 

Hoppas alla har haft en fin jul!

E: Det bästa med att vara singel är att man kan komma hem och lukta hu mycket fisk som helstl, utan att nån bryr sig.
Micaela: Eeehh va??
E: Ja? När man äter lax direkt ur paketet, man blir att lukta så mycket fisk.

Micaela: Jahaaaaa... Ja klart det var det du pratade om hosthost..

Då jag kommer ha två stycken julklappsutdelningar tillsammans med mina brorsöner så har jag köpt en stor present till dem och sedan något litet var, så att de ska ha något att öppna båda gångerna. Den lilla presenten är likadan åt dem båda.

Jag satt här glad i hågen och slog in paket för fullt, och när jag skulle slå in Levis lilla paket så inser jag att det sitter en väldigt tydlig prislapp på den. Då gör det med andra ord säkert det även på Devins. Som redan är inslagen, såklart.

 

Han är förvisso 3,5 år men han är ett freakin genius så nu är det bara ställa sig in på att få höra att man är en snål jävel hela julen.

Micaela: Jag grävde fram min bil från bakom en halvmeters isvägg igår genom att bara sparka och gräva med händerna, blev smått blålagen men det gick.
E: Varför med händerna?
Micaela: Min spade ligger i min mammas garage i Ludvika. Eftersom jag äger en spade så vägrar jag fan att gå och köpa en ny, det är slöseri med pengar.
E: Okej. Hur lång tid tog det?
Micaela: Typ 1,5 timme.
E: Och vad kostar en spade?
Micaela: Typ en 50-lapp kanske, hurså?
E: Bra timlön.
Micaela: Va?
E: Ja. Var det värt det? Spara en 50-lapp för att göra något på 1,5timme och bli kall och blåslagen?
Micaela: Eeeeehhh... Fan.. När du säger det sådär så låter det inte så jävla smart kanske..

Amen vafaaaaaaaaaan?
Det stod att det skulle vara Svampbob fyrkant på Mtv och jag blev helt i extas över att de äntligen visar något bra.
Sen när reklamen är slut så visar det sig att det inte alls är Svampbob utan Jersey shore!?

Jag upprepar: Fucking Jesey shore!!?!?!?!?!?!

Största antiklimaxet ever.

Vaför gick världen bara inte under för?..

En kille kliver på tunnelbanan med häng på byxorna och allmänt "stenhård gangster-look".

Han sätter sig några säten ifrån mig, drar på sig sina hörlurar och börjar liksom se sig omkring som om han är väldigt skyldig och hoppas att ingen ser honom. Jag studerar honom och undrar vad han har för lurt för sig.

 

Sen så börjar hans musik spelas och det är inget mindre än soundtracket från musikalfilmen Hairspray.

Han diggar med foten men fortsätter ha ett stenhårt ansiktsuttryck och se oberörd ut.

 

Jag funderar ett tag på att berätta för honom att han borde önska sig ett par bättre isolerade hörlurar i julklapp om han vill upprätthålla sin image, men jag låter bli.

 

Jag menar, tänk om han blir arg och försöker döda mig med sina jazzhands.

Idag åkte jag tunnelbana med en kille som hade med sig en skrivbordsstol att sitta på. Mitt i rusningstrafik så satt han där i godan ro medans merpaten medpassagerare fick stå.

Först blev jag alldeles imponerad och en smula ilsken över att jag aldrig själv kommit på denna briljanta idé. Sen förstod jag dock att det nog finns en anledning att det inte händer alltför ofta.

Så fort tåget bromsade in lite eller gasade upp (det vill säga typ hela tiden) så började han rulla omkring okontrollerat i vagnen, in i alla runt omkring honom.

 

Det såg ut som någon slags tunnelbanebowling.

 

Inte så uppskattat av medpassagerarna, men otroligt underhållande jag lovar!

Det kan hända att jag skrattade lite tyst (högt) för mig själv (och alla andra på tåget), och att folk runt omkring log (stirrade ilsket) mot mig.

Speciellt när jag inte kunde låta bli att utropa "striiiike" den gången han rullade in i flest.

 

Folk är så känsliga...

Det har blivit en vana. Det händer varenda gång. Jag börjar tro att det inte bara är ett litet oskyldigt skämt.

 

Varenda gång Samira lyssnar på låten "En apa som liknar dig" så skrålar hon istället i refrängen "du är apan som liknar mig" och pekar på mig och ser så oförskämt nöjd ut.

 

Varenda gång.

 

Borde jag känna mig kränkt?

En liten kille i typ 6 års åldern kommer traskande genom tunnelbanevagnen. Han stannar till och tittar ganska länge på mig. Till slut sätter han sig mitt emot och pratar med mig.

Pojke: Får jag fråga vad du heter söta fröken?
Jag: Va? Hahaha. Jag heter Micaela. Vad heter du?
Pojke: Oscar, med c.
Micaela: Hej Oscar med c.
Pojke: Hej Micaela. Jag gillar din mössa, den har samma färg som min kanin.
Micaela: Jaha, vad mysigt. jag hade också en kanin när jag var liten.
Pojke: Inte mysigt! Min kanin är död!
Micaela: Oj.. Nej usch vad tråkigt. Men vet du? Det är min kanin också.
Pojke: Är den?
Micaela: Ja... Sen typ 15 år tillbaka..
Pojke: Oj vad länge! Stackars dig.
Micaela: Haha tack vännen, vad snäll du är.
Pojke: Mmmmm... Din mössa är fin... Väldigt fin.. Precis som Putte...Väldigt fin..
Micaela: Du skulle gärna fått min mössa, men den är nog för stor för dig.
Pojke: NEJ!!! Mamma har sagt att man får löss av andras mössor!
Micaela: Hahahaha. Ja det är sant, skulle ju inte vilja smitta dig med mina löss.
Pojke: Tack. Men du är söt, så dina löss är nog söta.
Micaela: Haha du är ju fantastisk. Hade du varit 20 år äldre så hade jag gift mig med dig direkt.
Pojke: Hade du!?
Micaela: Lätt! Men säg det inte till någon vuxen är du snäll, det kan låta lite konstigt...
Pojke: Det blir våran lilla hemlighet. Hej då Micaela, ta hand om din Putte-mössa.
Micaela: Hej då Oscar!

Sen gick bara. Min nya idol Oscar, så jäkla cool.

Jag sitter och nynnar Gangnam style lite för sig själv med hemmasnickrad svensk text.

Micaela: Heeeeeej, sexiga damer..
Samira: ANALER!?!?!
Micaela: Ehhh ja.. Absolut..
Samira: Huh.. udda text..
Micaela: Nej men jag driver med dig. Damer sjöng jag.
Samira: BANANER!?!?!
Micaela: Men för helvete! DAMER!!!  Du vet, FLICKOR, KVINNFOLK, FRUNTIMMER!!!

 

Jag lyckas verkligen dra till mig de skummaste men skönaste människorna, hahaha.

 

Hamnade på en hemmafest igår och sov hemma hos en kompis inatt. När jag idag lite lagomt halvsliten kliver på bussen så granskar busschauffören mig uppifrån och ner med ett flin och säger "Aaaahhh, the typical walk of shame.. Nice!"

Micaela ligger uppe i loftsängen.

Micaela: Jag hade en gång en..båt..
Samira: Hahaha sådär apropå ingenting bara?
Micaela: Mmm, jag håller på att klä på mig. Jag tänkte säga "jag hade en gång en bh", men båt kändes mer vettigt.
Samira: Oja, vettigt är nog helt rätt ord i det här sammanhanget.

Måste tyvärr meddela att spagetthin har ramlat ner från köksskåpet. Den satt väl max 12 timmar.

Samiras kommentar "om man doppar den i lite saft så sitter den säkert ett år!" Vi får väl se om det blir aktuellt.

Idag har jag äntligen fått träffa min älskade G igen. Saknat hans ironi och spydighet, behöver lite kontrast mot Samiras världen är så vacker-attityd.
Han hade köpt med sig australisk choklad hem i present till mig.

Micaela: Åh vad söt du är, tack!
G: Ja, jag tänkte att du behöver fylla på chokladförrådet lite så du överlever ditt nästa break-up..

 

Känns så skönt när ens vänner litar på ens förmåga i kärlek, haha (ja okej det är slut med Elvis och mig sen ett tag tillbaka, så he may have a point).

 

Spärrvakten på tunnelbanestationen vid jobbet hejar på mig som om vi vore gamla vänner. Jag blir helt ställd men svarar extreeeeeemt trevligt samtidigt som jag jag i huvudet frenetiskt försöker placera honom.
Efter 5 minuters extrema övertrevligheter så försöker han bjuda ut mig!?
Då trillar poletten ner att vi inte alls känner varandra utan att han bara raggar på mig! (När folk raggar på mig när jag inte är beredd på det så hanterar jag det extremt dåligt, okej?)

Samira har tjatat på mig miljoner gånger om att jag inte ska ha sladdar som snubbelsnören tvärs genom köket. Jag har bara skakat på huvudet åt henne och tänkt att det är ju inte så jävla svårt att lyfta på benen.

Vad tror ni jag lyckades med idag? Jodå, jag snubblade på sladden och stöp rakt fram och skallade loftsängsstegen, sen låg jag seriöst på golvet och garvade i 5 minuter, jag önskar nästan att någon sett mig, det måste varit så sjukt fult!

 

Nu har jag en gigantisk bula i huvudet, men säg inget till Samira, hon skulle bli så kaxi när det visar sig att hon för en gångs skull hade rätt.

Finns det något pris som heter typ "Roommate of the year" eller liknande. Ett nobelpris skulle också kunna duga om det kniper.

 

För ärligt talat så förtjänar jag fanimig ett pris! Först låter jag henne behålla en jäkla spindel som husdjur

sen låter jag henne klottra på mig också! Eller förlåt "plugga" förstås..

 

Jag blev till och med förlolämpad medans jag ställde upp:
Micaela: Går det bra?
Samira: Nej..
Micaela: Varför inte?
Samira: Det är svårt för du är så jäkla diffus i var musklerna sitter.

Micaela: Det där är ett "finare" sätt att kalla mig klen va?

Samira: Ja, precis.

 

Fy farao vad snäll jag är, vem vill inte bo med mig?

Jag vet inte riiiiiktigt vad min stackars tomte har gjort för ont för att förtjäna att Samira hängt honom.

 

Jag har dock inga planer på att ifrågasätta, jag vill ju inte byta plats med honom...

Om det kan vara skönt att komma bort ifrån Samira några dagar och få en paus och lite utrymme?

Eeeehhh, ja absolut!.. Det är inte alls så att vi skickar flera sms om dagen och på kvällarna pratar i telefon i minst en timme, jag lovar.. Hehe..He...He..

Vilken låt jag har på hjärnan sedan vi rockade till Mora Träsk igår? Den här såklart:

 

Hänger tuttarna på dig ner kan du ta dem att vifta med.

Kan du knyta en rosett, kan du slå en knut så lätt.

Kan du ta dem på axeln såhär som en käck soldat med gevär.

Hänger tuttarna på dig neeeeeer.

 

Kom på mig själv med att gå runt och sjunga den inne på konsum, full pott på det.

 

Önskar jag kunde göra så med mina tuttar, hade vart grymt.

Fick världens bästa vykort idag.Från min älskade G i Australien. Jag och Samira måste vara vida kända då de kom fram dock, hahaha!

Lite läskigt att vakna upp idag och sakta minnas att man skrev två långa och lite personliga inlägg i natt.

Ni som är trogna läsare av den här bloggen vet att det inte ofta är så mycket allvar utan mera glass och ballonger.

 

Såklart blir man lite nervös och undrar om det är dumt att låta det ligga kvar osv, men herregud, jag tror ju inte att mina känslor och upplevelser är speciellt unika egentligen. Alla tvivlar på sig själva och har erfarenheter av sådana saker i livet. Nu har ni sett en liten, liten del av mig. Någon där ute kanske kan känna igen sig eller finna tröst, det vore ju fantastiskt.

Mina tankar började cirkulera när jag vägde mig och sen börjar man tänka över flera saker, och ibland är det skönt att skriva ner vad man tänker och vara öppen med det. Att vara stolt över hur långt man kommit är inte fel, man ska vara stolt!

 

Så inläggen får absolut ligga kvar, har dessutom lagt dem i en egen liten kategori vid namn "En smula allvar" om någon lätt vill hitta på dem igen.

 

Sådär ja! Tillbaka till glassen och ballongerna!

När vi ändå är inne på att prata om utseende och att döma sig själv och låta andra döma en, så tänkte jag vara ännu lite mer personlig och dela med mig mer om mitt eget liv, kanske finns det någon där ute som kan känna igen sig eller finna tröst i det jag skriver.

 

Det har inte bara varit vikt som gäckat mig, precis som alla människor så har jag alltid (speciellt under tonåren) letat fel på mig själv och haft komplex för saker och ting.

 

För mig har den största grejen varit min hud.

Jag är född med en väldigt torr och bitvis ganska knottrig och sträv hud. Jag kan också ofta bli lila/röd flammig i huden.

Detta är något som jag redan från barnsben fått uppmärksammat. Jag gick till olika doktorer och fick prova olika salvor och liknande för att se om något hjälpte och så vidare, utan resultat. Men det var endå under unga år en del av mig som jag inte reflekterade så mycket över, förrän jag började i skolan.

 

Jag vet självklart med mig att många kommentarer (oftast i alla fall) inte är sagda med avsikt att såra, men det blir lätt så endå.

Under hela skolatiden har jag nästan dagligen fått höra kommentarer som:

 

"Fryser du eller"
"Nej."
"Du är ju alldeles knottrig."

 

"Varför är dina ben helt lila?"
"Min hud är sån, jag är född på det viset"

"Åh nej! Stackars dig, det ser ju hemskt ut!"

 

"Vad är det för fel på dig?"
"Va?"
"Ja, dina armar. De ser inte ut som andra personers armar, de är liksom fläckiga. Det ser lite äckligt ut.. Inget illa menat alltså, det är ju synd om dig!"

 

Osv.

 

Detta leder till at man tänker extremt mycket på vad man har på sig, man orkar inte höra kommentarerna till slut.

Man tar inte av sig den långärmade tröjan om man inte verkligen måste. Oavsett hur varmt det är ute så kollar man först hur benen ser ut innan man tar på sig shorts eller kjol.

 

Så har det varit under hela uppväxten.

 

När jag sedan var äldre så trodde jag att ingen skulle kunna tycka om mig om de visste hur jag såg ut under mina långbyxor och mina långärmade tröjor. Det gick så långt att jag till och med kunde ursäkta mig när jag skulle byta om i samma omklädningsrum som andra på gympan. Jag tänkte att om jag direkt berättade att jag såg "äcklig" ut så behövde de inte tala om det för mig, då slapp jag höra orden, orden som jag var säker skulle komma för "jag är ju äcklig".

 

Killar skulle vi inte ens tala om. Jag skulle ju aldrig få någon kille.

När jag väl i 16 års åldern blev tillsammans med en kille så kunde jag i det närmaste få dödsångest i hans närhet. Jag var superkär i honom, men så fort han rörde vid mig fick jag panik och stötte bort honom, för jag visste att han skulle sluta vara kär i mig om han visste hur jag såg ut under kläderna.

Slutade han vara kär i mig för det? Nej.

Detta gjorde mig ännu mer kär, jag var ju säker på att jag hittat den enda personen på hela jorden som kunde gilla "äckliga mig".

Och oj vad mitt hjärta krossades när han slutade vara kär, nu skulle jag ju få vara evigt ensam.

 

Har jag varit ensam då? Nej verkligen inte, jag har haft en hel del relationer (kanske inget att skryta om i sig, höhö) och ingen av dem har mig veterligen avslutats på grund av min hud. Flera killar har förvisso efter uppbrotten talat om för mig att min hud är äcklig och att ingen vill röra vid mig egentligen, men tack och lov har jag ändå haft sinnesnärvaro nog att inse att de inte varit sant, utan något de sagt just för att de velat såra mig.

 

I många år så kände jag mig dock ändå tvungen att berätta och "förbereda" mina pojkvänner på hur jag såg ut utan kläder och säga till dem så sjuka saker som "det är okej om du tycker jag är äcklig och inte vill vara med mig längre, jag förstår dig." Och kände en enorm tacksamhet för att de stannade med mig trots allt.

 

Även skådespeleriet var jag övertygad om att jag skulle få ge upp, för hur ofta ser man någon på tv som är lila ena dagen och vit andra och dessutom knottrig? Nej där är alla silkeslena och fina. Jag passade inte in där. Jag vägrade ge upp min dröm, men samtidigt var jag övertygad om att jag aldrig skulle få en roll.

Än idag kan jag självklart känna en osäkerhet när jag går till en casting, men jag skäms inte. Tycker de inte att jag duger, då är det så, jag tänker inte be om ursäkt för den jag är.

 

Även inför killar har jag slutat att ursäkta mig (tjejer också förvisso), visst det händer at folk frågar, och det är helt okej, det gör mig inget alls, det är en del av mig. Det sårar mig inte längre, jag svarar på frågorna självklart och lugnt. Skulle någon säga något elakt, då gör det mig inget, då är det ingen person som jag vill ha i mitt liv ändå. Jag vill inte ha ytliga människor som sårar och är elaka, dem klarar jag mig alldeles utmärkt utan. Då är jag bara glad att jag får se deras riktiga jag.

 

Många dagar så känner jag mig ändå lyckligt lottad, för vissa dagar så ser min hud helt okej ut, problemet kommer liksom och går, medans andra brottas med sina problem dagligen.

Men självklart finns det dagar som jag verkligen vill ha en kjol men känner att det verkligen inte känns bra till ett par knall-lila ben och jag kastar kjolen i väggen och svär till förbannelse över hur jag ser ut, det hymlar jag inte om. Men det gör nog även personer som jag tycker är vansinnigt snygga, det är så att vara människa.

 

Men oavsett om det är ett stort synligt ärr, psoriasis, din rumpa, din näsa, dina tänder eller vad som helst. Bär det med stolthet och låt ingen trycka ner dig, det är en del av dig, som du alltid kommer att bära med dig, alltid behöva se. Då är det ju så vansinnigt mycket härligare att älska den än att hata.

 

Jag har märkt av att jag gått ner i vikt på sistonde. Alla kläder har börjar bli för stora och jag ser mindre ut i spegeln.

Idag klev jag upp på vågen. Den visade lägre än vad jag trott. Det visade under en gräns som jag verkligen velat komma under, en gräns som verkligen varit svår för mig att komma under trots träning och bra kost, en gräns jag verkligen längtat efter att komma under.

 

Nu var jag där.

Nudå?..

Lyckorus? Nej, kan jag inte påstå.

 

Jag insåg att det var bara två siffror. Förändrar det mig som person på något vis egentligen? Nej, inte det minsta.

 

Då kom lyckoruset. Jag insåg att jag för första gången i mitt liv bryr mig om mig själv, för mig själv, och inte för någon annan.

 

Jag har varit en riktig jojobantare, jag har aldrig varit så sor egentligen, men det har ändå under vissa perioder i livet kunnat pendla 10-15 kilo ganska fort, vilket syns tydligt när man är 160cm lång. Vikten styrdes tyvärr av mina relationer och mitt dåliga självförtroende.

 

Jag hade en gång en relation där jag (som inte ens vägde speciellt mycket) hela tiden fick höra, "Du vore snygg om du gick ner 10 kilo!" Observera, han sa inte ens "snyggare", utan först då jag gick ner i vikt skulle jag bli snygg.

När man sen gått ner 5kilo så var det fortfarande 10 kilo som behövdes, inget var gott nog.

När man får höra detta dagligen så vill man till slut inte äta i den personens närhet för det känns som om han då bara tänker att jag göder mig och blir tjockare och fulare. Är man då med en person mycket och inte vill äta i den personens närhet, då går man ner rätt snabbt i vikt kan jag lova. När jag en dag insåg att jag gått ner 10 kilo från min utgångsvikt så deklarerade jag det stolt för honom, brydde han sig? Inte det minsta. "Du skulle vara snygg om du bara tajtade till lite här", "du borde träna mer" "ska du verkligen äta det där".

Ni kan ju själv tänka er hur mycket ork man har till att träna om man nästan aldrig äter något...

Men jag tog mig ur den relationen.

 

Sedan hade jag en annan relation som var helt och hållet tvärtom. Han tyckte jag var mager, han tyckte att jag kunde äta precis vad jag ville, jag var vacker ändå. Detta älskade jag till en början, han accepterade mig som jag var. Men när någon köper hem godis och skräpmat till en dagligen efter en svältdiet så går man upp snabbt i vikt, och jag som till en början var "för artig" för att säga nej började bli obekväm med att gå upp i vikt på det viset. Jag sa till att jag ville börja äta nyttigare och träna, då fick man höra saker som "varför det? Vem ska du vara snygg för, duger inte jag åt dig eller, ska du försöka hitta någon annan!?" Detta eskalerade och blev mer och mer och tydligare och tydligare.

Till slut så insåg jag att detta hade med den här personens dåliga självförtroende att göra. Han "gödde" mig medvetet för att jag skulle bli fulare och få dåligt självförtroende och inte lämna honom.

Men även den relationen tog jag mig ur, många erfarenheter rikare.

 

Sedan den "gödrelationen" så har jag tänkt på vad jag ätit och har tränat, men jag har haft den där platåen som jag inte tagit mig under, som jag verkligen längtat efter att lyckas komma under.

 

Idag är jag där. Lycka? Ja.
Men lyckan består inte av att jag är nöjd med vikten.

Lyckan består av att jag inser att siffrorna betyder inget längre. För jag bryr mig om min kropp för min egen skull och så länge som jag känner mig frisk och bra så skiter jag i de där siffrorna.

 

Man ska älska sig själv och sin kropp, för man har bara en kropp, men man ska göra det för sin egen skull och ingen annans.

Samira: Jag läste ett hemskt horoskop på mig idag!

Micaela: Jaha, vad stod det? Att du skulle bli osams med någon?
Samira: Nä, men alltså ett stort riktigt horoskop. En beskrivning av Skorpioner som personer.

Micaela: Okej, men du vet ju hur du är, det borde ju inte vara någon överraskning att du är hemsk?
Samira: Roligt.. Nä men det brukar alltid stå att Skorpionen har en stark sexlust, men det här var inte okej uttryckt!

Micaela: Vadå, vad stod det?

(Samira viskar något ohörbart)

Micaela: Va?

(Samira viskar återigen något ohörbart)
Micaela: Men skärp dig för fan, vi sitter hemma i köket ensamma! Ingen hör dig, sluta viska!
Samira: (Skriker) Men vafaaaaan det stod att "Skorpioner beter sig som en övergiven hora i sängen!!!!" Är du nöjd nu!?
Micaela: HAHAHAHAHAHAHAHA

Samira: Det är inte okej att skriva så!

Micaela: Samira..

Samira: Ja?
Micaela: Glöm det där med att ingen kommer höra, det där hamnar på bloggen direkt.

Samira: Jag hatar dig..

Anlänt till Dalarna idag. Dagen har varit fylld med pepparkaksbak och mys med mina brorsöner Devin och Levis med tillhörande föräldrar Tim, och Milis.

 

Det har även varit cítatens dag, härliga citat har bara sprutats ut på löpande band.

 

Dagens papegoja:
Tim: Åh bajsspel, ät skit!

Devin: Ät skit! Ät skit! Ät skit! ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄT SKIT!

 

Micaela: Devin, vad ska man göra för att tomten ska komma?
Devin: Man ska dricka öl! Dricka öl och bli stor och stark! Vi älskar öl!

 

Mlis: Mickis, somnar du på soffan så kommer jag stoppa pepparkaksdeg i alla hål du har, bara så du vet!