Jag har märkt av att jag gått ner i vikt på sistonde. Alla kläder har börjar bli för stora och jag ser mindre ut i spegeln.

Idag klev jag upp på vågen. Den visade lägre än vad jag trott. Det visade under en gräns som jag verkligen velat komma under, en gräns som verkligen varit svår för mig att komma under trots träning och bra kost, en gräns jag verkligen längtat efter att komma under.

 

Nu var jag där.

Nudå?..

Lyckorus? Nej, kan jag inte påstå.

 

Jag insåg att det var bara två siffror. Förändrar det mig som person på något vis egentligen? Nej, inte det minsta.

 

Då kom lyckoruset. Jag insåg att jag för första gången i mitt liv bryr mig om mig själv, för mig själv, och inte för någon annan.

 

Jag har varit en riktig jojobantare, jag har aldrig varit så sor egentligen, men det har ändå under vissa perioder i livet kunnat pendla 10-15 kilo ganska fort, vilket syns tydligt när man är 160cm lång. Vikten styrdes tyvärr av mina relationer och mitt dåliga självförtroende.

 

Jag hade en gång en relation där jag (som inte ens vägde speciellt mycket) hela tiden fick höra, "Du vore snygg om du gick ner 10 kilo!" Observera, han sa inte ens "snyggare", utan först då jag gick ner i vikt skulle jag bli snygg.

När man sen gått ner 5kilo så var det fortfarande 10 kilo som behövdes, inget var gott nog.

När man får höra detta dagligen så vill man till slut inte äta i den personens närhet för det känns som om han då bara tänker att jag göder mig och blir tjockare och fulare. Är man då med en person mycket och inte vill äta i den personens närhet, då går man ner rätt snabbt i vikt kan jag lova. När jag en dag insåg att jag gått ner 10 kilo från min utgångsvikt så deklarerade jag det stolt för honom, brydde han sig? Inte det minsta. "Du skulle vara snygg om du bara tajtade till lite här", "du borde träna mer" "ska du verkligen äta det där".

Ni kan ju själv tänka er hur mycket ork man har till att träna om man nästan aldrig äter något...

Men jag tog mig ur den relationen.

 

Sedan hade jag en annan relation som var helt och hållet tvärtom. Han tyckte jag var mager, han tyckte att jag kunde äta precis vad jag ville, jag var vacker ändå. Detta älskade jag till en början, han accepterade mig som jag var. Men när någon köper hem godis och skräpmat till en dagligen efter en svältdiet så går man upp snabbt i vikt, och jag som till en början var "för artig" för att säga nej började bli obekväm med att gå upp i vikt på det viset. Jag sa till att jag ville börja äta nyttigare och träna, då fick man höra saker som "varför det? Vem ska du vara snygg för, duger inte jag åt dig eller, ska du försöka hitta någon annan!?" Detta eskalerade och blev mer och mer och tydligare och tydligare.

Till slut så insåg jag att detta hade med den här personens dåliga självförtroende att göra. Han "gödde" mig medvetet för att jag skulle bli fulare och få dåligt självförtroende och inte lämna honom.

Men även den relationen tog jag mig ur, många erfarenheter rikare.

 

Sedan den "gödrelationen" så har jag tänkt på vad jag ätit och har tränat, men jag har haft den där platåen som jag inte tagit mig under, som jag verkligen längtat efter att lyckas komma under.

 

Idag är jag där. Lycka? Ja.
Men lyckan består inte av att jag är nöjd med vikten.

Lyckan består av att jag inser att siffrorna betyder inget längre. För jag bryr mig om min kropp för min egen skull och så länge som jag känner mig frisk och bra så skiter jag i de där siffrorna.

 

Man ska älska sig själv och sin kropp, för man har bara en kropp, men man ska göra det för sin egen skull och ingen annans.