Samira: Jag vet inte vad det är, men när han pratar så låter det typ såhär i mitt huvud (visslar på den onde, den gode, den fule) och så blåser det förbi en liten torr risbuske.

Micaela: Vem är han? Den onde, den gode eller den fule?

Samira: Vad vet jag, jag hör ju inte vad han säger. När han pratar så är min hjärna precis som teflon, inget fastnar.

 

Micaela: Jag vet inte vad jag ska blogga om.

Samira: Du kan blogga om hur mycket du älskar mig! Om hur fantastiskt ditt liv blivit sen jag flyttade hit. Jag ger dig god mat, jag får dig att skratta. Jag trörstar dig när du gråter, jag hånar dig när du förtjänar det och lägenheten känns mycket rymligare!

Micaela: Nej du, nu börjar det kännas vääääldigt trångt faktsikt.

Samira: Va? Varför det?

Micaela: Ditt ego tar ju för fan upp hela lägenheten själv.