Idag började jag dagen med att tycka lite synd om mig själv, gårdagens begynnande nackspärr har nu blommat ut totalt och jag känner mig väldigt begränsad.

Men sen hände något. Jag strosade utmed Götgatan, solen värmde, himlen var blå. Jag lyssnade på en spellista med bara glad musik, och jag kände ett otroligt starkt kärlekspirr i magen. Jag insåg att det inte är ett dugg synd om mig, för jäklarns vad lycklig jag är!